söndag 28 februari 2010

B a r n s l i g


Vacker tulpan i grattisbuketten från jobbarkompisarna

Det är nästan så att man som mamma gråter lite inombords när resten av familjen är på Lillasysters livs första promenad. Och jag kan inte följa med - orättvist, tycker jag i bästa barnsliga anda. Men jag ska väl vara nöjd med att jag iallafall har blivit bättre. Suck...

Ibland har jag svårt för att tänka positivt och ställa min situation mot många andras verklighet. Kan verka barnsligt (javisst är det det!) men ibland så orkar jag bara inte hålla perspektivet, och tillåter mig ibland att tycka lite synd om mig själv.

Som tur är så tar det inte lång tid med min familj t.ex. innan jag återigen upplever att jag är den lyckligaste i hela världen, och att jag nog har det bästa livet man kan tänka sig! Världens bästa barn, världens bästa man, och helt enkelt världens bästa familj! Tur va? ;-).

Känner ni er också så ibland? Att allt är orättvist, fast när man väl tänker på det så har man det så himla bra att man nästan skäms?

Kram M

11 kommentarer:

Vår sekelskiftes-dröm sa...

Hej! Tack för den snälla kommentaren om vårt kök. Man kan behöver lite possitiv feedback ibland för att må bra. vilket omedelbart för mig in på din fina blogg, det är så roligt att man för varje dag hittar nya intressanta bloggar att följa, och din tillhör en av dem. Kram Anette

Emmas utsikt sa...

Ja absolut. Just idag känns det lite tungt. Leksaker överallt. Jag som helst vill ta hand om mina pelargoner.

Men vi måste ut och bygga snögubbe.

Gud så egoistisk jag är, hehe..

Ha en fin familjedag!

Elle sa...

Tack för dina värmande ord, ser att du också behöver det... ;)

Jag kan (som mamma till fyra barn) verkligen förstå dina tankar. Det finns upplevelser i barnens liv, som aldrig kan upprepas eller göras om och om man missar dem är det s a s "kört".
Jag är t ex lite "barnslig" för att jag inte själv klippte navelsträngen vid dotterns födelse. Min man, som hade klippt av de tre sönernas navelsträngar, hann nämligen inte i tid till dotterns förlossning. Men varför frågade de inte om JAG ville göra det...och varför kom JAG inte på detta själv?? Nu är det försent! Istället retar man sig på detta i flera år och är besviken...

Så jag vet vad du känner, även fast situationen är en annan.
Du får se det så - du upplever många andra händelser i dina barns liv, som din man inte ser. Kanske det första leendet, det första steget eller första ordet?
Dessutom är du den viktigaste personen i din dotters liv...(det ÄR så!!)
Ditt sätt att tänka är nog helt normalt, dessutom frigör sig en massa graviditetshormoner från din kropp som gör dig lite extra känslig (det är min egna teori...).

Säkerligen kommer ni att ha en jätteskön dag tillsammans efter första promenaden!
Kram Elle

Hem och Lycka sa...

Hoppas du snart känner dig bättre så du kan gå på den första mor-dotter-promenaden, nåt att se fram emot!

kram Mia

Marina sa...

Känner helt klart igen mig och jag tycker verkligen du har rätt att tycka synd om dig, så ont som du har och så länge.
Ett ont går nog inte att jämför med någon annans men jag vet vad det är att ha ont i alla fall. Jag försöker vara positiv och trösta mig med att det inte är farligt men att ha ont år ut och år in så gott som varje dag är ibland mer än humöret klarar av.
Vi får trösta oss, både du och jag, med att vi har fina familjer och en positiv (oftast) livssyn. Vi kan båda glädjas åt det lilla och det enkla och det underlättar nog livet tror jag.

Kramar!

Hem och Harmoni Marie sa...

Oh ja... visst tänker vi nog alla så ibland.
Nu är i alla fall våren på väg och förhoppningsvis mår du mycket bättre snart...!

Ha det gott, kram Marie

Marita sa...

Ja, visst känner man igen sig allt!! Man kan känna sig riktigt ynklig, tycka rysligt synd om sig själv och gråta lite i smyg i självömkan...men det är väl helt ok att få göra det. Vi mammor måste ja alltid vara så starka och kloka...att släppa taget om det ibland är nog bara hälsosamt! Jag tycker jättsynd om dig!! Så det så!
kram, Marita

Nilla Q sa...

Hej!
Vad kul att ha hittat till din fina blogg!

Jo, visst känner jag igen mig... Har sen en tid tillbaka börjat försöka tänka mer positivt och värdesätta det lilla. Men ibland orkar man ju bara inte!! Då är det skönt att få tycka lite synd om sig själv och så får man komma igen med positiva tankar när man orkar!

Kram Pernilla

Grodmamman sa...

Visst känner jag igen mig!
En sak var på sportlovet när sonen var med kusinerna i fjällen, han är 11 år!:) Då tyckte jag att det var bedrövligt att det inte var jag som fick vara med honom första gången i fjällen!:)
Man måste få tycka synd om sig själv ibland!
Kram

Johanna sa...

Känner helt och hållet igen mig och kan förstå hur du menar. Även om det finns dom som har det värre är det jobbigt när man har sina egna "krämpor" att brottas med. Jag med min värkande höft känner mig ibland löjlig när jag klagar, men smärtan och problemen är lika jobbiga oavsett om andra har det värre och oavsett hur bra livet är för övrigt. Så är det för oss alla.
Ibland är det väldigt skönt att få vara lite gnällig och "barnslig" en stund och släppa ut sina känslor för att orka kämpa vidare !

Kram
Johanna

Jessica sa...

Hej, visst så känner nog alla ibland. Och får man gnälls lite så kan det kännas bättre efteråt.

Hoppas du snart kan ta en barnvagnspromenad
i er fina lilla stad!

Kram Jessica